Det är inte så lätt att ta sig i kragen när man fått sig själv på halsen..

I min drömvärld glider jag omkring nytalkad, välfriserad och sval som Grace Kelly. Tyvärr råder det en viss diskrepans mellan denna drömvärld och den bistra verkligheten. Jag är nämligen en klumpeduns.

Imorse rotade jag stressat omkring i garderoben. Hittade fin klänning. Eftersom det nu envisas med att vara vinter och svinkallt ute drog jag även på mig en piffig poncho. Ullig och varm och med långa svepande fransar. Kände mig lite fin och böljande.

Tills jag satt på kontoret och skulle frakta rumpan till hyllan med leverantörsfakturor, vill säga. Min vana trogen lyfter jag inte på lilla stjärten utan sitter kvar på stolen och skjuter ifrån med ett kraftigt bentag. Ungefär som när en slalomåkare skuttar ur den där holken de startar i. Har man tur tar hjulen på stolen en dit man vill. På ett ungefär. Men inte idag..

Hux Flux satt jag dubbelvikt! Fransjäklarna hade på något sätt trulsat in sig i hjulet på stolen och jag satt fast som i ett skruvstäd. Stånkande och stönande fick jag ägna en hel massa tid åt att försöka pilla loss poncho och mig själv från den satans dödsfällan till stol. Innan jag lösgjort mig var jag genomsvettig, högröd och håret var av modell skatbo.

Bokade tröstlunch med maken. På kinesen som även serverar husmanskost. Fick han väl sitta där och gnaga på sin torra rödspätta medan han försökte hålla sig för skratt när jag med bister min förklarade min traumatiska upplevelse. Själv åt jag friterade grejer med sötsur sås. Och nudlar! Man blir glad av sådan mat.

Vem skulle ni likna om livet såg ut som på film?