En uppgiven moralpredikan

Bästa granne och medmänniska!

Det finurliga med att vara människa är att man alltid har ett val. Din attityd, dina handlingar och dina ord väljer du själv. Givetvis är du personligen ansvarig för konsekvenserna av dina val. Alltid. Ansvarig inför dig själv och inför dina medmänniskor. Ditt samvete, din moral och dina principer. Alltid. Undantagslöst.

När du väljer att svara mina ord:
-Förlåt, men jag har ramlat och slagit mig rejält och tappat greppet om hundens koppel!!
med:
-Jag tycker inte det är trevligt när hundar springer lösa. Tänk om det kommer någon som är rädd för hundar.

När du väljer att svara mitt nödrop:
-Snälla, ta tag i kopplet!!
med att i rask takt och med en nyfiken hund i hasorna gå i motsatt riktning från mig och mot en mycket trafikerad väg ropandes över axeln:
-Hundar ska faktiskt hållas i koppel!

Vet du, jag tycker du beter dig som ett riktigt praktarsel! När du låter dina principer gå före valet att med ett lätt knix på knälederna välja att plocka upp kopplet och hålla kvar hunden tills jag hunnit linka ikapp då tycker jag att du är urusel människa. Att du borde skämmas. Att du kan ta dina principer och stoppa upp dem någonstans där solen aldrig skiner.

Ibland händer olyckor. Ibland krävs det att man kliver ur sin principfyllda egobubbla och agerar medmänskligt. Nej, inga änglakörer kommer att höras. Nej, pressen kommer inte och gör bildreportage. Nej, inga medaljer eller diplom kommer att utdelas. Det enda du hade fått var mitt hjärtinnerligaste tack och möjligheten att somna med tanken: Jäklars, jag gjorde något gott för en annan människa idag. Förhindrade förmodligen att en sprallig unghund blev påkörd. Det känns fint.

Sigge klarade sig tack och lov oskadd. Själv vill jag mest låsa in mig för att slippa stöta på fler cyniska, elaka människor på min livsväg. Blåmärkena och bulorna på min kropp svider betydligt mindre än min alltmer stukade tro på det goda i människan.

Ibland blir jag så innerligt uppgiven och tokledsen. Hur gör man?